Att leva i Italien

I min by känns det som om allt stått stilla de sista hundra åren. Folk skördar jorden, olivträd, vin och har många husdjur. Min granne nackade och plockade fyra hönor en helg, efter att ha ägnat veckan åt att skörda 250 olivträd. Själv skulle jag gärna nacka en annan grannes tupp, som börjar gala vid femtiden...

Alla är hjälpsamma och tycker det är spännande med oss lite exotiska nordbor. När jag flyttade in tog det bara en halvtimme innan första grannen kom och hälsade mig välkommen, på italienska förstås. Och en dag stod det en liter nypressad olivolja på trappan.

Livsstilen är Carpe Diem, fånga dagen. Alla talar med alla, men väldigt lite om jobbet. Hellre familjen och middagar man skall avnjuta. Träffar man en bekant på gatan kan man inte skynda vidare, det är oartigt. Man stannar upp och pratar en liten stund, utväxlar artighetsfraser och vandrar vidare. Dagen har två höjdpunkter, Pranzo - lunch, och Cena - middag. Stämmer man träff så utväxlas inte alltid exakta klockslag. Man delar in dagen i före och efter lunch.

Relationer är viktiga. Se till att gå till samma lokala butik och bar, gång efter gång. Plötsligt är ni stamgäster, och de hälsar glatt på er. Det är artigt att veta vad folk heter, överhuvudtaget är alla väldigt artiga. Bjuder man på sig själv och berättar var man bor och vem man är, så får man tiofalt tillbaka.

Man kan bo lugnt på landet, och ta bilen eller cykeln till närmaste ort med affärer och café, eller man kan bo mitt i staden eller i en större by. Väljer man det senare har man naturligtvis närmare till restauranger och caféer. På somrarna har många barer konserter och utställningar.

Alla städer och större byar har en Festa eller Sagra varje sommar. Då är det utomhusservering av lokala rätter, ofta fyra dagar i sträck. Alla är inspirerade av Sienas Palio, hästkapplöpningen runt torget Il Campo. Varje stadsdel, Contrada, deltar med sin häst. Hästarna välsignas före loppet. Ofta går det hårt till, och ryttare och hästar faller under dramatiska former. Palion har ridits barbacka varje sommar sedan medeltiden. Varje stad har numera sin egen Palio, med medeltida parad och t ex bågskytte eller kapprodd.

När jag flyttade ner för tre år sedan, kunde jag ingen italienska alls. Nu klarar jag mig hyggligt. Jag har lärt mig genom att försöka kommunicera med mina hantverkare och grannar, ständigt med lexikon på fickan. Efter ett år började jag gå en kurs i Citta della Pieve, och det önskar jag att jag gjort tidigare. Att få hjälp med grammatiken gjorde att jag accelererade rejält. Vissa konstruktioner är lätta att använda, och plötsligt är allt inte i presens längre. Även om livstilen är ständigt i presens. Carpe Diem!